Echinacea Släktet Echinacea (Moench) hör till familjen Asteraceae, korgblommiga växter, som tidigare kallades Compositae. Echinacea-baserade prearat hör till ATC gruppen: L03A Farmaceutiska preparat Av de nio kända arterna inom familjen används tre för framställning av farmaceutiska preparat i Europa: Echinacea purpurea (L.), Moensch Echinacea pallida (Nutt), Britt. Echinacea angustifolia (DC.) Heller Odlade i Europa Den ursprungliga växtplatsen för Echinacea är östra Nordamerika och Mississippi-området, företrädesvis Arkansas, Oklahoma, Missouri och Kansas (ref 4). De odlas numera i Europa. Echinacea-arterna är kraftigt byggda växter med grenade stjälkar och mörkgröna, lancettlika blad. De blir 60 - 150 cm höga, beroende på art och jordmån. Växterna är perenna och det tar vanligen 2 - 3 år innan de går i blom. Blommorna liknar stora prästkragar, de kan bli upp till 15 cm i diameter med 12 – 15 purpurfärgade eller bleka blomblad, som hänger som strålar runt en utskjutande kon. (ref 1, 2) Echinacea purpurea Purpur-rudbeckia, är den högre och kraftigare av de tre arterna. Den har större, ovala och grovt tandade blad. Blombladen är röda eller purpurfärgade, de är längre och mer hängande än dem hos Echinaceae angustifolia. Rotstocken är starkt förgrenad med med många tunna rottrådar. Rotdelarna såväl över som under jord har medicinsk användning. Echinacea pallida (läke-rudbeckia) och Echinacea angustifolia Desa skiljer sig från Echinacea purpurea genom sina långa lancettlika blad och en mindre förgrenad rotstock. Den tetraploida Echinacea pallida (NUTT). växer kraftigt och har vita pollen, den diploida Echinacea angustifolia (DC.) har gula pollen och är dvårare att odla. Det är framför allt roten som används av dessa arter (ref 3). Aktiva beståndsdelar Echinaceae purpurea innehåller tre huvudgrupper av aktiva beståndsdelar: 1. alkamider som är isobutylamider av fettsyror med raka kedjor och 11 till 16 kolatomer 2. kaffeinsyraderivat av vilka den mest betydelsefulla är cikoriasyra 3. polysackarider, polyacetylener och glykoproteiner Ecinaceae pallida innehåller förutom polysackarider och glykoproteiner även echinacosider och ketopolyiner. Echinaceae angustifolia likväl som Echinaceae purpurea  innehåller mättade pyrrolizidin alkaloider. Desa utgör emellertid ingen risk för levertoxicitet på grund av dels den låga koncentrationen och dels de mättade molekylerna. Medicinska effekter Extraktionsmedlet är av betydelse. Det är stor skillnad mellan innehållet av aktiva substanser i ett alkoholiskt extrakt jämfört med vattenbaserade extrakt. Ökad fagocytos, aktivering av makrofager och ökad syntes av TNF, interleukin-1 och interferon-beta har rapporterats. Alkamiderna och cikoriasyra har stark effekt på fagocytosen. Injektion av polysackarider på möss ger skydd mot infektioner av såväl Candida som Listeria. Cikoriasyra har en immunstimulerande verkan och hindrar dessutom bildning av hyaluronidas. Hyaluronidas är av betydelse för spridning av infektion i kroppen. Echinacosid har såväl antiviral som antibakteriell verkan. Alkamiderna hämmar enzymen lipoxygenas och cyclooxygenas. Polysackariderna har effekt på makrofager, granulocyter och bildningen av cytokiner. Kliniska studier Kliniska studier har visat att Echinacea har ökar immunsystemets fagocytosförmåga. Ett flertal publicerade studier har visat att Echinacea minskar antalet luftvägsinfektioner per år, minskar svårigheten av symtom under pågående infektion och förkortar sjukdomsdurationen. Ej kontinuerlig användning De allmänna rekommendationerna är att Echinacea inte skall användas kontinuerligt. Man rekommenderar ett några veckor långt uppehåll efter 8 veckors användning. Historiska notiser En beskrivning av växter, som senare identifierades som Echinacea kan spåras till 1600-talet (ref 5). Ett frö av en Echinacea-art skickades från Virginia till Botaniska trädgården i Oxford, där Morison år 1699 beskrev växten som ”Barracuculus virginianus latifolius”. Bilden av växten tillsammans med beskrivningen leder till antagandet att växten var Echinacea purpurea (ref 6). De första rapporterna om medicinsk användning av Echinacea hos de vita nybyggarna i Nordamerika kan spåras relativt långt tillbaka i historien. Förmodligen kopierade de användningen från de amerikanska indianerna. En rapport från 1700-talet är skriven av Johann Schöpf, vilken tjänstgjorde som läkare för ”the Ansbach Army Contingent” under åren 1777 till 1784. År 1787 publicerade han ”Materia medica Americana potissimum regni vegetabilis” (ref 7). Den egentliga begynnelsen av ett mer utbrett bruk av Echinacea initierades av en tysk nybyggare vid namn H.C.F. Meyer. Förmodligen var han läkare och bodde i Pawnee City. Han sålde i mitten av 1800-talet en mirakelmedicin under namnet ”Meyer’s blodrenare”. Först när Meyer hade sålt medicinen under 16 år tog han kontakt med professorerna John King och John Ury Lloyd i Cincinnati för att med deras hjälp publicera resultaten. Professor King började testa rot-extrakt från Echinacea och övertygade flera kolleger att göra detsamma. De goda erfarenheterna föranledde King att tillsammans med Meyer publicera en artikel om den medicinska användningen av Echinacea angustifolia. En orsak till Kings engagemang var troligen att extraktet hade lindrat hustruns plågor orsakade av en cancertumör, som hon hade lidit av under flera år (ref 8). Under 1800-talet täckte indikationerna för Echinacea ett brett spektrum. Allt från gonorré och syfilis, över erysipelas, difteri och tyfus till vaginit, laryngit och sjukdomar i hud och slemhinnor ansågs möjliga att behandla. Faktiskt användes Echinacea också mot reumatism, neuralgi, huvudvärk, dyspepsi, ulcererande sår och tumörer. Trots opposition från skolmedicinska läkare (ref 9) slutade inte strömmen av rapporter om lyckade behandlingsresultat. Det fanns emellertid en baksida: efterfrågan blev stor och Echinacea av dålig kvalitet såväl som Echinacea-liknande växter började användas. Det ledde bl. a. till att Echinacea angustifolia och Echinacea pallida inte särskildes. Den situationen bestod till långt in på 1900 talet och det är omöjligt att veta vilken av växterna som verkligen hade använts i de rapporterade framgångsrika fallen (ref 10). I dag är det emellertid möjligt att med säkerhet skilja örterna åt eftersom ämnet cynarin finns enbart i Echinacea angustifolia och inte i Echinacea pallida (ref 6). Vetenskapliga uppgifter om Echinacea-roten finns i de tyska monografier som publicerats i Bundesanzeiger No 162 av den 29 augusti 1992 (29, 30, 31). I oktober 1999 har ESCOP-monografier publicerats med uppgifter om Echinacea purpurea och pallida (ref 11, 12). Gå till utskriftsvänlig sida här. Referenserna finns här. Frågor och kommentarer kan skickas med e-post här Du kan själv välja om Du vill få svar på Naturmedels-Forum eller med e-post direkt till Dig.